Min "morfar" E gick ur tiden den 23 april. Vi skulle åkt till Sundsvall den 24 april, men skyndade oss mot Sundsvall en dag tidigare. Vi hann bara till straxt söder om Söderhamn, det vill säga två timmar bort. Han ville/orkade/kunde inte vänta på oss.
Länge har vi hört honom prata om den förestående döden, vilket man kanske gör om man kommer upp i den aktningsvärda åldern av 92 år. Men som vanligt förträngde vi det och sköt undan tanken att han faktiskt skulle dö.
När sedan hans dottern dog, tog hans livslust slut. En man som aldrig varit allvarligt sjuk, blev med ens kraft- och orkeslös. Han som länge tyckt att han levt för länge, fick nog.
Samtidigt som jag sörjer E, är jag väldigt glad över att ha fått lära känna honom. Han blev som en morfar för mig. Och han avgudade sitt första barnbarnsbarn N.
Det är konstigt det här med döden, för det får mig att tänka på livet och ställa en massa frågor till mig själv. Lever jag mitt liv som jag själv valt? Gör jag rätt val? Prioriterar jag rätt? Träffar jag min familj och mina vänner tillräckligt mycket?
E var väldigt mån om sin familj. Hans omtanke visade sig genom brev (per post), telefonsamtal och presenter. Visar jag min familj och mina vänner samma omtanke? Vet de om att jag bryr mig? Några rätta svar har jag naturligtvis inte, utan det får väl framtiden visa, men jag hoppas verkligen att jag lever MITT liv så bra som bara JAG kan.
Ibland behöver man stanna upp och bara fundera! Gör det du också!
Krams
Tråkigt med E, och att ni inte hann fram i tid. Man vill gärna ta ett sista farväl, även om man förtränger att personen i fråga faktiskt ska dö. Det känns lite för långt borta.
SvaraRaderaEn påminnelse om hur viktigt det är att verkligen ta vara på dagen och leva i nuet. Njuta av livet. Hitta dom här små ögonblicken.