Vart är världen på väg?

Enligt nya numret av Barn, som ges ut av Rädda barnen, ökar vuxnas våld mot barn. 2008 polisanmäldes 1899 fall av misshandel av barn mellan 0 till 5 år. Det är enligt Rädda barnen en ökning med 23 procent jämfört med 2007 OCH det finns ett mörkertal för ej anmälda fall som vi bara kan anta är ganska stort. I artikeln framkommer att enligt enkäter som både föräldrar och elever svarat på, så verkar kopplingen mellan trötta och stressade föräldrar och slag vara stark.

Det är tragiskt! Du kan göra skillnad genom att ge en gåva till Rädda barnens arbete för att motverka våld mot barn, http://www.rb.se/.

Skillnad på faster och moster

På förekommen anledning, har jag börjat fundera på skillnaderna mellan att vara faster och moster.

Själv tycker jag att moster låter snällt och mysigt medans faster låter lite strängt och snipigt. Det borde ju grunda sig på egna erfarenheter, men både min moster och mina fastrar är snälla människor, så jag har ingen aning om var känslan kommer ifrån.

Jag hoppas verkligen inte att min (alldeles nya) brorsdotter L kommer tycka att jag är sträng och snipig. Det måste undvikas till varje pris. Eftersom jag inte har något uppfostringsansvar för henne, kan jag skämma bort henne hur mycket jag vill (och får för föräldrarna).

Mina systersöner är 7 år, 9 år och 14 år. Kanske borde jag fråga dem om hur de upplever mig?

Är det någon lingvistisk skillnad? Eller man kanske ska göra lätt för sig och bara kalla sig Tant istället för faster eller moster? Men allvarligt talat, Tant?!? Jag är ju inte hundra år (ännu). Tycker du att det är någon skillnad?

Krams

PS. Dottern N tycker nog att jag är väldigt sträng, men det är en helt annan historia...

Min årliga plåga av Melodifestivalen har börjat

Kan någon förklara vad som är så kul att se Melodifestivalen om och om och om igen!!!

I min familj (det vill säga maken M och dottern N) har Melodifestivalshysterin nått oanade höjder. M har idag köpt DVD:n med årets Melodifestival och dottern är salig. CD-skivorna har spelats så mycket att jag börjat hoppas att de kanske blir utslitna, men jag har ännu inte haft sådan tur. Jag vet (med bävan) att DVD:n kommer att snurra med samma frenesi. Dessutom utbyter de "viktig" information om alla bidragen. Att ha en make som är kalenderbitare av rang kan ha sina sidor. Nu visar det sig att det har följt med generna till dottern som vid 6 års ålder är rena minnesmästaren och hon kan helt fantastiska detaljer om Melodifestivalen. Själv kommer jag knappt ihåg vilka som var med i årets festival. Suck!

Alltså, missförstå mig rätt, jag gillar melodifestivalen. Det är bara det att jag tycker att det räcker med en gång. När jag påpekar det tittar M och N på mig med konstig blick. Vadå en gång?!? Varför då? När man kan se det igen och igen och igen... Helst hoppar de mellan de olika åren för att jämföra uppträdanden, eller för att de bara kommer på en låt som var med något annat år.

Jag tror att jag får ansöka om "musikalisk" asyl i något annat hem tills det värsta har lagt sig – kanske vid midsommar!

Krams

PS. Jag gillar nog melodifestivalen mer än jag vill erkänna för mig själv, för jag har HEATs 1000 miles som ringsignal!

Hjälp till att rädda mammorna...

Stöd blogguppropet och hjälp till att hjälpa mammorna!

Viveka Adelswärd ger mig rätt...

I sin bok Till struntpratets lov, skriver Viveka Adelswärd om hur viktigt småpratet är. Enligt bokens baksida är struntpratet ett sätt att föra utvecklingen framåt.

"Alla kan inte sitta i ensamhet på sin kammare och komma med djupsinniga och originella tankar. Många, kanske de flesta, behöver andra människor som bollplank för att få igång tankarna. Småpratet kan då vara en väg fram till något viktigt. Sanningen är att pratet till stor del har som uppgift att upprätthålla kontakten mellan människor. Det viktiga är inte alltid vad vi säger utan att vi pratar med varandra."

Så småprata på! Man vet aldrig vad det kan leda till...

Krams

Dag läggs till dag...

...och vecka till vecka. Tiden bara rinner iväg. Det känns som om jag inte riktigt hänger med. Det går så fort. Känslan av att jag inte har tillräckligt med tid.

Just nu räcker tiden (och energin) bara till att jobba och managera familjelivet. Mina vänner träffar jag knappt, eller pratar med i telefonen ens. Några vänner äter jag lunch med sporadiskt. Genom Facebook och Twitter håller jag kontakt med de vänner som är online. Är det så det ska vara? Jag saknar de personliga mötena och allt vad det medför. Det är inte samma sak att kommunicera via Facebook, även om det är bättre än ingenting alls. Dessutom har ju inte alla Facebook...

Det kanske blir lättare nu när det börjar närma sig sommaren och jag kommer att jobba 4 dagar i veckan ett tag.

Tror att jag ska avlägga ett försenat nyårslöfte att bli bättre på att ringa till mina vänner och försöka frigöra tid så jag kan träffa mina vänner mer. Det kan i alla fall inte bli sämre...

Krams

Dödsfall i familjen, får mig att fundera på livet...

Min "morfar" E gick ur tiden den 23 april. Vi skulle åkt till Sundsvall den 24 april, men skyndade oss mot Sundsvall en dag tidigare. Vi hann bara till straxt söder om Söderhamn, det vill säga två timmar bort. Han ville/orkade/kunde inte vänta på oss.

Länge har vi hört honom prata om den förestående döden, vilket man kanske gör om man kommer upp i den aktningsvärda åldern av 92 år. Men som vanligt förträngde vi det och sköt undan tanken att han faktiskt skulle dö.

När sedan hans dottern dog, tog hans livslust slut. En man som aldrig varit allvarligt sjuk, blev med ens kraft- och orkeslös. Han som länge tyckt att han levt för länge, fick nog.

Samtidigt som jag sörjer E, är jag väldigt glad över att ha fått lära känna honom. Han blev som en morfar för mig. Och han avgudade sitt första barnbarnsbarn N.

Det är konstigt det här med döden, för det får mig att tänka på livet och ställa en massa frågor till mig själv. Lever jag mitt liv som jag själv valt? Gör jag rätt val? Prioriterar jag rätt? Träffar jag min familj och mina vänner tillräckligt mycket?

E var väldigt mån om sin familj. Hans omtanke visade sig genom brev (per post), telefonsamtal och presenter. Visar jag min familj och mina vänner samma omtanke? Vet de om att jag bryr mig? Några rätta svar har jag naturligtvis inte, utan det får väl framtiden visa, men jag hoppas verkligen att jag lever MITT liv så bra som bara JAG kan.

Ibland behöver man stanna upp och bara fundera! Gör det du också!

Krams

Varför?

Varför ger man sig in i blogg-o-sfären? Ja, jag vet inte riktigt, men jag tänkte att jag skulle göra ett försök. Troligtvis kommer min blogg knappt synas i det överflödiga mediabruset, men det lockar ändå.

Jag har "hängt" en hel del på Facebook och har fastnat mer och mer. Dessutom har jag nu anslutit mig på Twitter... Kanske för att jag jobbar i en värld där online media är stort.

Kanske är det för att vill ha ett lite större utrymme än vad som medges på Facebook eller Twitter. Nja, jag vet inte, jag kanske bara vill försöka synas. :-)

Vad kommer då att avhandlas i min blogg som inte avhandlas i 1000 andra bloggar?

Jag kommer att blanda hej-vilt mellan roligt och sorgligt, sport, design, tips, tankar och funderingar, det vill säga det som tillhör livet (mitt liv). Den som hänger med får se hur det går!

Krams